Att jag skulle bryta ihop just ikväll hade jag känt på mig hela dagen.

Mitt liv blir mindre meningsfullt och tankarna växer för varje timme som går.

När jag är själv är det just dom tankarna som äger mitt huvud och tårarna rinner.

Ingenting i livet kommer bli lättare, och jag har inte ens ork att kämpa mig upp nu.

Tanken av att bara försvinna föralltid och att inte längre vara en del av mänskligheten förföljer mig.

En så lätt utväg från allt det svåra. Det svåra som egentligen inte finns. Men bara är där.

Det slår mot mig så hårt och ingenting hjälper.

Jag är så trött på att finnas.